En finlandssvensk i Bayern :: Kaj Arnö

Såsom framgår från endel andra blogginlagor jag skrivit, har Alexanders och min resa till Kilimandjaro erbjudit rikliga möjligheter till eftertanke. Den sista vandringsdagen, från Horombo ned till Marangu, hade jag papper och penna med mig. Den fem timmar långa vandringen gav inte bara fotomöjligheter utan också rikligt med tid att nedteckna reflektioner.

Min huvudtanke var denna: Visst var det en enastående upplevelse att få bestiga Afrikas högsta berg, men gav upplevelsen några bestående lärdomar som kan tillämpas i vardagen?

Och jag kom fram till flera slutsatser, endel ytliga, andra mer grundläggande.

1. Frågan “Hur långt har vi kvar?” behöver inte alltid besvaras. Det är ingalunda alltid bra att veta exakt på vilken höjd vi är, eller hur länge vi ännu skall vandra förrän vi kommer fram. Målet är att komma fram, och då gäller det att trava på. Att trava på gör man bättre och effektivare i ett transliknande, meditativt tillstånd. Eller i ett tillstånd då man låter tanken vandra och koncentrera sig på annat än “hur långt har vi kvar?”. En exakt kunskap om positionen kan rentav vara demotiverande, och ofta är den distraherande och njutningsminskande.
   
   Översatt i vardagsförhållanden betyder detta att det ibland är bäst att bara knega på. Detta oavsett om det gäller kreativa uppgifter (som att författa texter, att programmera, att fotografera), eller tråkiga uppgifter (som att fylla i kostnadsersättningar). Etappmål skall inte uppföljas för tätt!
   En annan vardagsöversättning gäller amiral Stockdale. Man kan inte alltid veta hur länge man måste härda ut (amiral S härdade ut åtta år i vietnamesisk krigsfångenskap). En investerare som sinnsätter sig själv att nå en exit vid en på förhand fastställd tidpunkt försätter sig i en ofördelaktig belägenhet. En programutvecklare som fäster sig alltför mycket vid en konstgjort fastställd deadline levererar sämre kod än en som fixar buggarna tills det är färdigt.
2. Nöj dig med vad du har. Då man bestiger Kilimandjaro råder ofta brist på värme, renlighet, invand mat, vila, sömn och rentav syre. Fäster jag mig vid detta, går tankarna in på fel banor. Men jag var förberedd på ogynnsamma förhållanden, och behövde inte intala mig att hjärntvätta bort några negativa tankar.
   Vardagsöversättningen är här rätt uppenbar. Fast det kanske är fråga om en karaktärsfråga. Endel av oss tenderar att vara mer negativa än andra. Min slutsats är i varje fall att man sällan når vidare av att grubbla över livets orättvisor; det är en stor skillnad på att gläda sig över kommande tillgång på en varm dusch och en toalettstol av porslin, och på att gräma sig över morgontvagning utomhus samt vansinnigt stinkande tanzaniska utedass.



3. Gläd dig åt det unika du har. Vandringen uppför Kilimandjaro bjöd på ett överskott av upplevelser, utsikt, samhörighet och glädje i att övervinna sina gränser. Jag behövde sällan aktivt intala mig att så var fallet, utan märkte att jag i stället mer eller mindre automatiskt gladde mig åt vad jag fick vara med om.
   I vardagen är väl också detta en karaktärsfråga. Men jag är säker att även jag i alldagen oftare kan påminna mig om det unika jag har, och betona det harmoniska och goda.
4. Ordning är guld värd. Via rätt så god ordning fick jag de foton jag ville, de upplevelser jag hade hoppats på, den vila jag behövde. Men mer ordning hade inte skadat. Först på hotellet hittade jag det skrymsle i vilket jag lagrat våttrasorna (mindre farligt, för vi fick varmt vatten att tvätta oss i), och den enda videoackun vi hade (mer farligt, eftersom vi missade fantastiska filmmöjligheter igår).
   Folk må tro att jag har ordning på hjärnan, men har man så dåligt komihåg som jag, är ordning den enda möjligheten att inte driva sig till vansinne i jakt på vart man lagt det man söker. Så “Ordnung muss sein” om möjligt ännu mer vägledande för mig än förr.
5. Livet har sina strapatser, och man mår bra av att härdas. Det finns många målande uttryck på andra språk. “Da muss man durch” sa svärfar då han pinade den första potatisen i ettårige Alexander. “Kyllä elämässä tulee vastaan neliöjuuria” sade Simo K. Kivelä vid Poli, då pullamössö-fuxarna förvånade sig att de inte kunde hyfsa bort kvadratrötterna ur matematikuppgiftens svar. “You have to get out of your comfort zone” sa VD:n Mårten då endel MySQLare tvingades övernatta utan sovsäck på stranden i Mexiko 2003.
   Vardagen kanske i sig definieras av att den vanligen levs utan strapatser. Undantaget må vara sjukdom och död. Men också de strapatserna klarar man säkert bättre av om man ibland frivilligt utsatt sig för något vid första eftertanken så vansinnnigt som en Kilimandjarobestigning.



6. Vänlighet, omtanke och snälla gester förgyller tillvaron. Alexander höll mina stavar då jag behövde händerna till annat, såsom fotografering eller lättande på trycket. Jag öppnade tältdragkeden litet till då jag själv redan gått ut ur mattältet, så att den långe Luidger rymdes bättre ut. Luidger värmde mina stelfrusna händer vid Uhuru Peak, då jag fotograferat barhänt. Att klättra i berg är svårt, på gränsen till omöjligt, om man inte hjälps åt.
   I vardagen har jag rätt mycket att hämta på den här punkten. De yttre omständigheterna under en bergsbestigning gör att det omtanke om andra faller sig naturligt. Jag har lovat mig att komma ihåg detta även hemma.

Där var “Vad Kaj lärde sig då han besteg Kilimandjaro“. Och därutöver fick Alexander och jag en hel drös med gemensamma minnen som vi kommer att gläda oss så länge vi båda finns till.

Jag är ingen hängiven tältare. Ej heller är jag någon inbiten motståndare till att övernatta i tält, om det skulle visa sig praktiskt och förmånligt. Därmed var dimensionen “tält eller bergsstuga” inte något väsentligt urvalskriterium för vårt val av tur till Kilimandjaro. Valet visade sig dock vara rätt, även om vi under vandringen mötte vana tältare som huttrade vid blotta tanken på att tälta i minusgrader och denna gång valt stugboende.

Låt mig dock först betona tältandets fördelar, då det gäller att ta hand om grundläggande fysiologiska behov i samband med en klättring.

1. Flexibiliteten. Vi hade inte kunnat välja vår rutt, Rongai, om vi inte tältat. Längs med Rongairutten saknas stugor.



2. Utsikten. Kanske det är samma fördel som “flexibilitet”, men visst uppskattade vi det vackra i att genast utanför tältfliken se fantastiska landskap.
3. Avskildheten. Vi fick vara ensamma för oss själva, och behövde inte vara sociala alla dygnets tjugofyra timmar.
4. Hygienen. Vi kom inte i beröring med andras efterlämnade smuts och ohyra, något som vid bestigningen av Mt Blanc ifjol gav Alexander huvudlöss i det mycket renare Frankrike. Stugorna såg ställvis direkt vämjeliga ut längs med huvudrutten Marangu, och mössen är betydligt enklare att hålla utanför tälten än utanför stugorna.
5. Maten. Vi fick äta i omedelbar närhet av vårt eget sovtält, och under goda hygieniska förhållanden. 

Det finns också endel punkter, där det åtminstone i fallet Kilimandjaro går på ett ut om man tältar eller inte.

1. Lättjan. Nej, vi behövde inte slå upp tälten själva. Det gjorde bärarna, och vårt tält var alltid färdigt uppslaget då vi kom fram till tältplatsen. Ja, detta kändes lyxigt.



2. Ordningen. Det var ju inte precis mycket plats man hade för att hålla reda på sina pinaler, men att vi hade något mindre plats än vi kanske haft i en stuga uppvägdes av att vi inte behövde riskera att blanda våra ägodelar med andras.
3. Morgontvagningen. Vi fick varje morgon var sitt tvättfat med varmt vatten, med vilket vi tvättade oss i ansiktet och under armarna. Det här gick lika bra med tält som utan.

Till sist kommer vi till tältandets topplista på nackdelar jämfört med stugliv, såsom vi såg det hela under denna resa:

1. Nattliga behov. Speciellt själva beslutsprocessen var oangenäm: Är trycket nu så stort, att jag skall kravla ut ur min sköna sovsäck, lägga på mig regnjackan till skydd för kylan (eller törhända regnet) utomhus, omtöcknad stappla till en för ändamålet avsedd plats, och uträtta mina bestyr? Därtill kommer att det ibland tog sin gilla tid att somna om efter uträttat ärende. Å andra sidan, när allt kommer omkring hade detta inte nödvändigtvis varit särdeles mycket bättre i en stuga.



2. Kylan. Visst hade vi sovsäckar som skulle tåla ett tvåsiffrigt antal minusgrader. Min innehöll 750 g dun, Alexanders 1000 g — och skillnaden härrörde sig bara av att Sport-Schuster inte råkade ha två stycken tusengrams på lager, i vår storlek. Men jag “frös just som en hund” under den första frostnatten på 3800 m höjd. Detta främst eftersom jag dumt nog trodde på reklamen och inte klädde på mig tillräckligt. Efter detta paltade jag på mig lagervis de kommande nätterna, och frös egentligen inte alls ens på 4800 m höjd i ymnigt snöfall.
3. Smutsen. Må så vara att tältande är mer hygieniskt än stugliv i Kilitrakten, men visst var man ändå ordentligt smutsig — speciellt om skorna. Alexander och jag klarade dock bra av att hålla den värsta smutsen stången.
4. Vätan. I Horombo på nedvägen regnade det. Ett skyfall utan like, med därtill hörande storm. Och visst var vi oroliga att få det vått, men DAV Summit Clubs Fjällräven-tält höll tätt och torrt utan inskränkningar. Den enda gången vi fick det vått i tältet var när Alexander spillde dricksvatten. 

På det hela taget rekommenderar jag därmed tältande å det varmaste. Värmen i sovpåsen gjorde att jag (alla nätter utom den första) egentligen sov minst lika gott som hemma i sängen. Att vrida och vända mig och fundera huruvida tiden var mogen för att uträtta mina behov var den främsta minuspunkten, men ofta belönades jag av en fantastisk stjärnhimmel. Och att tälta med bärare gav lyxkant på tillvaron: De slog upp tälten, och väckte oss på morgonen med var sin kopp te. Varmt och skönt!