En finlandssvensk i Bayern :: Kaj Arnö

Min älskade och högt åtrådda hustru tog i går i Santiago de Chile följande bild av mig:

Den erbjudna terapiformen låter intressant. Jag undrar om den riktar sig främst till kvinnor, eller till män, eller till båda samtidigt?

Förra veckoslutet tillbringade Kirsten och jag i Split. Där bodde vi i det fyrstjärniga hotellet Vestibul Palace, som befinner sig mitt i kejsar Diokletianus palats (eller vad som finns kvar av palatset, efter tusensjuhundra års slitage).

Och hotellet är en fantastisk kombination av gammalt och nytt. Sällan har man sett en så estetisk förening av antiken och det moderna. Arkitekterna lär ska ha blivit berömda på detta hotell.

Apropå arkitekterna: Min uppfattning är att det inte räcker att födas med ett estetiskt öga, utan att ögat länge måste fostras av miljön. Varför finns det annars så fina arkitekter i det forna Jugoslavien? Vi besökte ifjol ett nyritat hotell i Montenegro, som imponerade nästan lika mycket. Alltså: Omges man av skönhet (estetik, arkitektur) blir man inspirerad att själv producera skönhet. Och estetik är rätt tidlös.

Restaurangen

Restaurangen

Trappan upp till rummen

Trappan

Vårt rum hade två våningar

Belysningen av den gamla väggen från Diokletianus’ tid …

… inspirerade till flera bilder.

Trappan upp till sovrummet är modern.

Sovrummet är egentligen ett loft.

En blick från sovloftet mot nedre våningen.

Länkar:

• Vestibul Palace: http://vestibulpalace.com/
• Booking.com om Vestibul Palace: http://www.booking.com/hotel/hr/vestibul-palace.en.html
• Diokletianus: http://sv.wikipedia.org/wiki/Diokletianus

Ja, det heter “låsen”, men annars låter rubriken inte som “Hundarna i Riga” av Henning Mankell.

Och ja, egentligen härrör låsen inte från Riga utan från Rom, som min sardiske kollega Giuseppe Maxia lärde mig.

I Rom gjordes det en film om en viss bro, där ett älskande par beseglade sin kärlek genom att gravera sina namn i ett hänglås, låsa fast det i en del av bron, och sedan slänga nyckeln i Tibern. Bron heter Ponte Milvio (på svenska använder man ibland det latinska namnet Pons Mulvius) och filmen Lucchetti di ponte Milvio (”Hänglåsen på Pons Mulvius”).

Det här lär (allt enligt Giuseppe) sedan ha lett till en anstormning av andra, reella älskande par som kopierade sedvänjan. Helst vid samma bro, och om inte, så helst i Rom, men ifall inte, så duger bro som bro — bara den ser halvvägs romantisk ut. Enligt den engelskspråkiga Wikipediaartikeln “Love padlocks” kanske seden i uppstod vid Ponte Vecchio i Florens, redan före filmen i Rom. Den artikeln påtalar också uttryckligen de många låsena i Riga.

Nå, Kirsten, vilken bro skall vi välja?