En finlandssvensk i Bayern :: Kaj Arnö

Den 19.4.2009 utkom denna artikel i HBL Resa.

Alexander spyr och jag flåsar, men vi kommer upp. Tillsammans bestiger vi, far och son, Kilimanjaro. Det är en upplevelse för livet.

KAJ ARNÖ | text och foto

–How you slip? How you fill?
– Bra, svarar jag.
Dialogen om sömn och välmående upprepas för femte morgonen i rad när vår tanzaniske kock Dolla Mpuru väcker oss med var sin kopp te framför det daggvåta tältet. Solen går upp över Tanzania. En ny dag mot Kilimanjaros topp har börjat. Jag har länge drömt om att bestiga en av de sju topparna, Seven Summits och försökt uppvigla kamratgänget att komma med, under förespegling av att åldringsprocessen snart omöjliggör sådana företag.
Men utan framgång.
Min fjortonårige son Alexander är mer lättövertalad, eller kanske överrumplad och försvarslös. Efter att vi klarat av Mt Blanc i augusti ifjol verkade Kilimanjaro vara ett bergsbestigartekniskt enklare alternativ.
Då packade vi stegjärn, hjälm, sele, isyxa, karbiner och rep.

Malariamedicin

Nu har de ersatts med malariamedicin och myggmedel. Bergsbestigare vägrar vidkännas Kilimanjaro som en riktig bergsbestigning utan talar föraktfullt om ”vandring på hög höjd”.
– Pole, pole! Gå sakta, säger bergsguiden Dismass Mariki på swahili. Dolla och hela den namnlösa massan av bärare upprepar uppmaningen. I övrigt är kommunikationen med bärarna och guiden liten, undantaget uppmaningarna att dricka mycket.
Vi talar helt enkelt inte samma språk och förbrödningen kommer av sig.
I stället umgås jag med Alexander.
Jag hör honom referera en ishockeymatch mellan Lukko och TPS, på finska. Jag visste inte att han fortfarande behärskade språket efter att vi bott tre år utomlands.
Vår tyske medbergsbestigare Luidger tycker att vi inte är riktigt kloka när vi sjunger snapsvisor för full hals på 3 700 meters höjd, trots stavgång och brist på snaps. Mer träffande är det när Alexander stämmer upp i Atenarnes sång:
–Härlig är döden när modigt i främsta ledet du dignar…
Sonens kulturutbud varvas med halvfilosofiska diskussioner som annars inte så enkelt äger rum mellan en tonårsson och dennes far.
Tillvaron påminner om armétida läger i Syndalen eller Rovajärvi. Behoven reduceras till de rent fysiologiska. Syre! Har jag tillräckligt på mig? Eller för mycket? Lärdomen från Gunillas park i Grankulla gäller också i Tanzania: Det finns inget dåligt väder, bara dålig klädsel. Sömn får vi tillräckligt av, minst åtta timmar alla nätter utom den sista. Vatten och mat ägnas många tankar, liksom de trängande behov som uppkommer efter att man intagit dem. Utedassen kallas med ironisk Kili-jargong ”Internet Café”, och vi bävar för mejlbilagorna.
Odören är frän. Morgontvagningen gör ändå att vi känner oss tillräckligt rena för att må bra. 

Third cave, 3 800 meter

Dolla och de andra bärarna har byggt upp både mattältet och sovtältena när vi når Third Cave på 3 800 meter. Ryggsäcken åker raskt av, liksom de åtsittande, svettiga bergsskorna. Vilken lättnad!
Dolla tar ett tvättfat och släpper inte in oss i mat-tältet förrän han hällt hett vatten ur en påskhäxekaffepanna över våra händer. Denna hygienåtgärd besparar oss från diarré under hela resan.
Mössen gillar också tältet, men är enklare att jaga bort här än ur de lortiga stugorna.
Dolla serverar kokta grönsaker, ris, färsk frukt.
– Asanti, tackar vi.
– Karibu, varsågod, svarar Dolla.
Tältnatten är inte längre kall, sedan vi förstått att klä oss ordentligt inuti sovsäcken. Men jag vaknar givetvis mitt i natten. Klart det, jag drack för mycket te. Jag vill inte lämna den varma sköna sovsäcken. Det är minusgrader. Men jag har inget val och öppnar tältfliken för en nattlig vandring.
Himlen är blixtrande klar med delvis obekanta och delvis underligt placerade stjärnbilder. Vilken belöning!
I början ser vi tallar med tredubbelt så långa barr som hemma. Högre upp möter vi underliga palmer, förvuxen men bekant doftande ljung.
När vi når fyratusen meters höjd ser landskapet ut som Voyagers bilder från Mars. Vi ser spår av vattenbufflar som lockats av bergets läckra mineralsalter.
Vi når Kibo Hut på 4 700 m vid tvåtiden. Ingen huvudvärk! Huvudvandringsleden Marangu möter vår rutt Rongai, och vandrare finns i överflöd.
Två tre nervösa utedassbesök avverkas. Dolla serverar popcorn.
– Att nå Kili är en fråga om viljestyrka, mässar Dismass i sin första filosofiska betraktelse.
– Jag vill, avger vi trosbekännelsen.
Vi lägger oss redan vid sextiden. Bärarna skrålar i tältet, men då solen går ner en halvtimme se-
nare tystnar även de. Vi försöker sova.
Tystnaden bryts vid tiotiden. Åskan går! Regnet smattrar mot tältduken. Måste äventyret avbokas? Tio före elva på kvällen väcker Dismass oss.
Vilken lättnad, det var snö!
Kaxiga häver vi i oss morgongröten i skenet av stearinljus och pannlampor. Ingen Ibuprofen, nejdå. Fem lager upptill, fyra nedtill.
Regnkläder överst. Vi börjar gå i mörkret och snart lackar svetten.
Dismass blir nervös om man stannar för att klä av sig. Men vätskeförlust eller nedkylning på högre höjd är inget att leka med, så jag klär av mitt dyblöta yttersta lager.
Vi når femtusen meter. Alexanders huvud värker. Han får en tablett, men onödigt sent. Han vinglar, men går envetet vidare. Huvudvärken övergår i illamående. Garmin-höjdmätaren visar 5 300 meter. Alexander spyr.
– Seså, nu blir det bättre, manar Dismass.
Alexander spyr litet till. Jag flåsar och har aldrig varit så andfådd, men känner mig inte trött.
Vi når Gilmans Point, 5 681 meter. Ännu är det kolmörkt. Vi är på kraterns rand! Detta räknas som att bestiga Kili, och Alexander vänder. Jag fortsätter mot Uhuru Peak. Svinkallt! Solen går upp. Kämpa på.
Flås. Vi är framme på Uhuru Peak. Fram med kameran. Jag förfryser händerna, och får bara tre-fyra bilder innan de nyladdade batterierna laddar ur.
Men toppen är nådd: 5 895 meter, Afrikas tak!
resa@hbl.fi

Artikeln i PDF-form: http://www.slideshare.net/kajarno/kilimanjaro-afrikas-tak-hr-kommer-vi-hbl-1942009

För eventuella läsare av min Resor-artikel (som torde utkomma i söndagens Husis 19.4.2009) har jag här samlat pekare på en uppsättning bloggartiklar jag skrev om Kilimandjaro, nätlös under sista resdagen.

Jag gläder mig åt eventuella kommentarer du lämnar bland blogginlagorna!

1. Artiklar jag inbillar mig är av allmänt intresse

Att bestiga Kilimandjaro är en enastående far-och-son-upplevelse

• En stolt faders betraktelse över en gemensam fysisk prestation och de band Kilimandjaro knöt mellan far och son.

Kilimandjaro: Lärdomar för vardagen

• Jag benar ut dessa sex kvasifilosofiska lärdomar:
  1. Frågan “Hur långt har vi kvar?” behöver inte alltid besvaras.
  2. Nöj dig mad vad du har.
  3. Gläd dig åt det unika du har.
  4. Ordning är guld värd.
  5. Livet har sina strapatser, och man mår bra av att härdas.
  6. Vänlighet, omtanke och snälla gester förgyller tillvaron.

Kilimandjaro reducerar behoven till de rent fysiologiska

• Ett kåseri om parallellerna mellan Kilimandjaro och Synddalen eller Rovajärvi. Rekommenderas för alla som gått armén men slutat tänka på fördelarna med det civila.

Bärare är en nödvändig lyx för Kilimandjarobestigare

• Är det riktigt okej att ha folk att bära åt en? Det kändes först olustigt, men visade sig inte bara ändamålsenligt utan rentav nödvändigt.

A Pictorial Report From An Ascent To Kilimanjaro

• En större samling bilder för den som undrar hur det såg ut och hur vi hade det. Kanske 30 bilder eller så. 
• Utgår från Kilimandjaro som ett turistmål.

2. För fotografiintresserade

Kilimandscharo: Erfahrungen mit Foto und Film

• Fotografering och Kilimandjaro passar som hand i handsken! Här är mina erfarenheter av hur det gick. Om du är fotograf, läs och kommentera!

3. IT-bloggar (för dem som är intresserade av webbens sociala nätverk)

Kilimandjaro skall börja pirra i magen

• Skrivet före avfärd. Här står exakta tider och höjder per dag. Börja planerandet här!
• Samma text finns också på engelska (om man vill diskutera med icke-svenskkunniga tilltänkta medresenärer).

Tältliv på lägerplatserna kring Kilimandjaro

• En lovsång till tältlivets fördelar vid Kilimandjarobestigning, skriven av en icke-hängiven tältare. Läsvärt för dem som vagt spekulerar i att själv bestiga Kilimandjaro.

Kilimandscharo: Checkliste für Ausrüstung und Bekleidung

• Vad behöver man med sig? Här är en femtiotvåpunkters jämförelse av vad researrangören DAV Summit Club bad oss ta med oss, och vad vi egentligen behövde.

Hälsan och Kilimandjarobestigningen

• Vattublåsor, vidbrända händer och flagande läppar intresserar enbart dem som själv överväger en bestigning.

Asanti för den goda maten, Dolla!

• Morgonmål, lunch och middag då man vandrar uppför Kilimandjaro är (liksom skavsåren) värda att begrunda bara om man faktiskt är på väg dit.

Som sagt, jag är tacksam för kommentarer till blogginlagorna.

Jag har fått några frågor om hur det gick med hälsan under Kilimandjarobestigningen. Jotack, bra.

1. Vattublåsa på hälen. Det var den största skavanken. Och då är det ju inte så farligt. Det tog en vecka så sprack den rekorderliga blåsan av sig själv då jag sprang runt Isarwehr. Jag missade en Sellmorunda i Nagu på grund av blåsan, dess värre var det inte.
2. Vidbrända händer. Sista vandringsdagen glömde jag att kräma in solskyddsfaktor 50. Det blåste och var svalt eller kallt, så jag märkte inte förrän på eftermiddagen att händerna upptill var illröda. De är ännu sträva och flagar.
3. Flagande läppar. Sista dagen glömde jag somsagt solen, och det gällde också läpparna. Men det gick fort om.
4. Huvudvärk? Några gånger litet. Två tabletter 400 mg Ibuprofen fördelat på tre medicineringar.
5. Höjden i övrigt? Ja flåsigt blev det, men inte var det någon direkt hälsorisk, vill jag påstå.
6. Skavsår i övrigt? Nej, inget förutöver vattublåsan på hälen, som i sin tur bara berodde av att jag för sent märkte att jag tappat högra bergsskons sula.
7. Knäna? Näpp, de hängde med.
8. Konditionen? Alltid kan den vara bättre, men åtminstone blev jag aldrig muskeltrött.



9. Frysskador? Händerna blev kalla på toppen när jag fotade, annars frös jag inte.
10. Mage och tarm? Ingen punsch upptogs, men ej heller hade jag någon diarré. Trots att jag åt färsk frukt och halvhjärtat skalad gurka. Inga magapiller alltså.
11. Ryggen? Inget ryggont, men man bar ju rätt litet på grund av bärarna.
12. Malaria? Ja än så länge har jag inte känt av något. Det kändes rätt dumt att äta Malarone bara för att vi två dagar som med Mefistofeles-myggorna i Ameg Lodge, de enda övernattningarna under 1800 möh som är övre gränsen för malariamyggen.

Jag brukar ställa upp personliga kvartalsmål, såsom jag antydde i min inlaga om nyårslöften. För 2009 års första kvartal hade jag två Kilimandjarorelaterade huvudmål, det ena inom kategorin “Idrott / Bergsbestigning”, det andra inom kategorin “Familj / Alexander”:

• Bestig Kilimandjaro 
• Bestig Kilimandjaro med Alexander 

Till min glädje uppnådde jag båda. Och denna inlaga handlar om det andra av dessa mål. 

Då jag skrev min blogginlaga om tio saker jag är lycklig över, konstaterade jag att Alexander kunde nominerats i hela nio av dem. Därmed ser jag att vi har mycket gemensamt. Vår åtta dagar och nio nätter långa resa bjöd på rikliga möjligheter att fördjupa vår gemenskap: Under tågfarterna mellan München och Frankfurt, under flyget från Frankfurt via Addis Abeba och Nairobi till Arusha, under de två nätternas hotellvistelse i Moshi, och framför allt under vandrandet och tältandet uppför Rongairutten och nedför Marangurutten vid själva Kilimandjaro.

Målet må jag ha formulerat något förenklat. Det handlade ju ingalunda enbart om en fysisk prestation, även om den fysiska ansträngningen var ständigt närvarande. Den gemensamt tillbragda tiden möjliggjorde diskussioner som annars inte hade ägt rum. En renodlad far-och-son-upplevelse, alltså.

Jag vill i varje fall börja med den fysiska prestationen. Jag känner Alexander som en person som, ibland mot bättre vetande, inte ger upp då han sinnsatt sig att utföra något fysiskt krävande. Han sprang Münchner Stadtlauf, 10 km, på under en timme vid nio års ålder. Han var raskare än jag då vi besteg Mt Blanc ifjol. Och han är oftast snabbast och uthålligast då det gäller familjens gemensamma idrottsutövning, det må så vara paddlande i Nagu, flatande i Levi eller skidåkning i Alperna. Helt i linje med detta förklarade Alexander också på kvällen före vi skulle bestiga själva toppen att han bestämt sig för att nå toppen. 

Och bra gick det också ända upp till 5100 m höjd (från Kibostugan på drygt 4700 m). Sedan började huvudvärken och illamåendet. Alexander såg dålig ut. “Vill du inte vända om?” frågade jag. “Nej, jag vill till Kilimandjaro” löd svaret. 

Alexander fick en ibuprofen, men spydde snart. Drack. Guiden Dismass tvingade i honom en bit av en chokladstång. Alexander spydde igen. Vid 5300 ville Alexander också själv vända, men Dismass förklarade att det nog går bra. Vid 5400 undrade jag hur länge Alexanders lidande skulle fortsätta, och jag påminde Dismass om att han lovat att enskilda personer kan vända om — vi hade ju lika många guider som bergsbestigare. Dismass framhärdade i att Alexander skulle upp för berget.

Och upp kom Alexander. Mitt samvete var dock allt annat än gott. Själv var jag för upptagen med att andas för att kraftfullare protestera mot guidens politik. Andfåddheten var därtill blandad med en tydlig osäkerhet från min sida om det faktiskt var vettigt att Alexander skulle bryta. Lika delar “Dismass är inte klok som plågar Alexander till ingen nytta” och “Dismass är erfaren och kanske vet något jag inte vet”, alltså.

Väl uppe på Kilimandjaro, vid Gilman’s Point på 5685 m höjd, bad jag Alexander om ursäkt. “Det här var faktiskt inte min mening”. Alexanders blick såg ut som ett skräckslaget djurs: “Tag mig bort från det här”.

Senare samma dag, då Alexander redan mådde som en prins och tröttheten var som bortblåst, förklarade Dismass sin logik: Trots spyendet och både Alexanders och mitt tydligt uttalade önskemål att Alexander skulle få vända, syntes det på långt håll att Alexander skulle klara av Kilimandjaro. Och kvällen före hade han sagt att han vill göra det. “Då du satt i flyget och kom hit till Afrika, vad var ditt mål?” — “Att bestiga Kilimandjaro”. “Där ser du. Nu har du gjort det! Tänk så du skulle gräma dig nu, om du brutit, bara för att du spydde och hade huvudvärk”. Rätt tänkt, Dismass!

Denna dramatiska bergsbestigning är inte det enda bandet som Kilimandjaro knutit mellan Alexander och mig. Låt mig nämna några andra punkter.

• Alexanders svenska identitet. Ja, han talar alltfort i huvudsak tyska med mig. Men det kändes skönt att på 3600 m sjunga snapsvisor för full hals. Då Alexander stämmer upp i Atenarnes sång (”Härlig är döden, när modigt i främsta ledet du dignar, dignar i kamp för ditt land, dör för din stad och ditt hem”) är hans svenskhet på ett praktiskt plan flera steg före min, eftersom mitt utantillsminne är nästintill obefintligt. Alexander däremot reciterar mening på mening ur ett flertal sånger som jag knappt känner till.
  “Säg åt Swerki Skelögd:
  Det är så det skall vara,
  säg till han att Heidi är lik parabol …”
  (Sovjets nationalsång på missuppfattad svenska, finns på YouTube)
  Att Alexander sedan frågar betydelsen av ord som “nesa”, “skjul” och “digna” finner jag avsevärt bättre än att han låter bli. En person som, född 1994, gnolar “Oa hela natten” under Tanzanias stjärnhimmel har en solid svensk identitet.



• Alexanders kunskaper i finska. Då folk frågar har jag brukat säga att Alexander talar finska helt utan brytning, men tyvärr också helt utan ordförråd. Det visar sig att jag har fel. Litet före Third cave refererade Alexander en fiktiv ishockeymatch mellan Lukko och TPS, med Kiprusoff och Turpeinen och Fredriksson och köret. Och med starkt och svagt stadium, med vokalharmoni, med massor av fullständigt korrekta ord och med några påhittade ord som kanske snarast är estniska.
• Familjeangelägenheter. Familjens fruntimmer diskuterades i flera repriser, liksom övrig släkt och vänner. I en allmänt tillgänglig blogg går jag föga in på detaljer kring detta; kontentan är främst att vi kunde gå mycket djupare än i vardagen.
• Kommunikation. “Det är inte bara jag som är enerverad på dig”, konstaterade Alexander då Luidger undrat vart jag blivit (jag fotograferade). Föga hade vi kunnat på djupet reda ut skillnaden mellan ytliga och underliggande budskap i ett vardagligt sammanhang.

Jag gläder mig åt att ha fått detta tillfälle att vara med Alexander. Historier ur armétiden blev konkretare för Alexander, vi lärde oss härda ut förhållanden vi normalt inte gillar, vi delade filosofiska tankar. 

Är något av detta då till nytta i vardagen? Det vill jag tro. Jag kommer i framtiden garanterat att hänvisa till tankar som diskuterades under vår Kilimandjaroresa, till upplevelser som vi delade då [*]. Och säkert kommer Alexander att göra detsamma.

[*] Exempel:
“How you slip? How you fill?” (uttalas i stället för “Godmorgon” och betyder “Hur har du sovit? Hur känner du dig?”

Såsom framgår från endel andra blogginlagor jag skrivit, har Alexanders och min resa till Kilimandjaro erbjudit rikliga möjligheter till eftertanke. Den sista vandringsdagen, från Horombo ned till Marangu, hade jag papper och penna med mig. Den fem timmar långa vandringen gav inte bara fotomöjligheter utan också rikligt med tid att nedteckna reflektioner.

Min huvudtanke var denna: Visst var det en enastående upplevelse att få bestiga Afrikas högsta berg, men gav upplevelsen några bestående lärdomar som kan tillämpas i vardagen?

Och jag kom fram till flera slutsatser, endel ytliga, andra mer grundläggande.

1. Frågan “Hur långt har vi kvar?” behöver inte alltid besvaras. Det är ingalunda alltid bra att veta exakt på vilken höjd vi är, eller hur länge vi ännu skall vandra förrän vi kommer fram. Målet är att komma fram, och då gäller det att trava på. Att trava på gör man bättre och effektivare i ett transliknande, meditativt tillstånd. Eller i ett tillstånd då man låter tanken vandra och koncentrera sig på annat än “hur långt har vi kvar?”. En exakt kunskap om positionen kan rentav vara demotiverande, och ofta är den distraherande och njutningsminskande.
   
   Översatt i vardagsförhållanden betyder detta att det ibland är bäst att bara knega på. Detta oavsett om det gäller kreativa uppgifter (som att författa texter, att programmera, att fotografera), eller tråkiga uppgifter (som att fylla i kostnadsersättningar). Etappmål skall inte uppföljas för tätt!
   En annan vardagsöversättning gäller amiral Stockdale. Man kan inte alltid veta hur länge man måste härda ut (amiral S härdade ut åtta år i vietnamesisk krigsfångenskap). En investerare som sinnsätter sig själv att nå en exit vid en på förhand fastställd tidpunkt försätter sig i en ofördelaktig belägenhet. En programutvecklare som fäster sig alltför mycket vid en konstgjort fastställd deadline levererar sämre kod än en som fixar buggarna tills det är färdigt.
2. Nöj dig med vad du har. Då man bestiger Kilimandjaro råder ofta brist på värme, renlighet, invand mat, vila, sömn och rentav syre. Fäster jag mig vid detta, går tankarna in på fel banor. Men jag var förberedd på ogynnsamma förhållanden, och behövde inte intala mig att hjärntvätta bort några negativa tankar.
   Vardagsöversättningen är här rätt uppenbar. Fast det kanske är fråga om en karaktärsfråga. Endel av oss tenderar att vara mer negativa än andra. Min slutsats är i varje fall att man sällan når vidare av att grubbla över livets orättvisor; det är en stor skillnad på att gläda sig över kommande tillgång på en varm dusch och en toalettstol av porslin, och på att gräma sig över morgontvagning utomhus samt vansinnigt stinkande tanzaniska utedass.



3. Gläd dig åt det unika du har. Vandringen uppför Kilimandjaro bjöd på ett överskott av upplevelser, utsikt, samhörighet och glädje i att övervinna sina gränser. Jag behövde sällan aktivt intala mig att så var fallet, utan märkte att jag i stället mer eller mindre automatiskt gladde mig åt vad jag fick vara med om.
   I vardagen är väl också detta en karaktärsfråga. Men jag är säker att även jag i alldagen oftare kan påminna mig om det unika jag har, och betona det harmoniska och goda.
4. Ordning är guld värd. Via rätt så god ordning fick jag de foton jag ville, de upplevelser jag hade hoppats på, den vila jag behövde. Men mer ordning hade inte skadat. Först på hotellet hittade jag det skrymsle i vilket jag lagrat våttrasorna (mindre farligt, för vi fick varmt vatten att tvätta oss i), och den enda videoackun vi hade (mer farligt, eftersom vi missade fantastiska filmmöjligheter igår).
   Folk må tro att jag har ordning på hjärnan, men har man så dåligt komihåg som jag, är ordning den enda möjligheten att inte driva sig till vansinne i jakt på vart man lagt det man söker. Så “Ordnung muss sein” om möjligt ännu mer vägledande för mig än förr.
5. Livet har sina strapatser, och man mår bra av att härdas. Det finns många målande uttryck på andra språk. “Da muss man durch” sa svärfar då han pinade den första potatisen i ettårige Alexander. “Kyllä elämässä tulee vastaan neliöjuuria” sade Simo K. Kivelä vid Poli, då pullamössö-fuxarna förvånade sig att de inte kunde hyfsa bort kvadratrötterna ur matematikuppgiftens svar. “You have to get out of your comfort zone” sa VD:n Mårten då endel MySQLare tvingades övernatta utan sovsäck på stranden i Mexiko 2003.
   Vardagen kanske i sig definieras av att den vanligen levs utan strapatser. Undantaget må vara sjukdom och död. Men också de strapatserna klarar man säkert bättre av om man ibland frivilligt utsatt sig för något vid första eftertanken så vansinnnigt som en Kilimandjarobestigning.



6. Vänlighet, omtanke och snälla gester förgyller tillvaron. Alexander höll mina stavar då jag behövde händerna till annat, såsom fotografering eller lättande på trycket. Jag öppnade tältdragkeden litet till då jag själv redan gått ut ur mattältet, så att den långe Luidger rymdes bättre ut. Luidger värmde mina stelfrusna händer vid Uhuru Peak, då jag fotograferat barhänt. Att klättra i berg är svårt, på gränsen till omöjligt, om man inte hjälps åt.
   I vardagen har jag rätt mycket att hämta på den här punkten. De yttre omständigheterna under en bergsbestigning gör att det omtanke om andra faller sig naturligt. Jag har lovat mig att komma ihåg detta även hemma.

Där var “Vad Kaj lärde sig då han besteg Kilimandjaro“. Och därutöver fick Alexander och jag en hel drös med gemensamma minnen som vi kommer att gläda oss så länge vi båda finns till.

Kaj: “Asanti!” (”Tack!”)
Dolla: “Karibu!” (”Varsågod!” — ordagrant “Välkommen!”)
Alexander: “Asanti!”
Dolla: “Karibu!”

Denna ordväxling upprepade sig flera gånger vid varje måltid Dolla O Mpuru serverade oss när vi besteg Kilimandjaro. 

Till morgonmål vankades det gröt. Porridge. Riktigt gott, och fullständigt förenligt med Kajs matvanor. Inte kan jag ju hoppas på müsli med banankvarg heller. 

Före lunch och middag stod Dolla utanför tältet med en kaffepanna och ett tvättfat. Kaffepannan (modell gammelmormors kopparkanna men i billigare material) innehöll varmt vatten, som vi fick skölja händerna i. Verkligt bra för hygienen, och för den subjektiva upplevelsen av renlighet.

Och sannerligen klarade vi oss utan magåkommor. Alexander räknar detta som en av Dollas allra främsta förtjänster. Inget magont, inga magpiller, ingen diarré. Asanti, Dolla!

Att magåkommorna lyste med sin frånvaro är desto mer beaktansvärt i och med att vi åt rikligt med färsk frukt (ananas, vattenmelon, mango, banan, apelsiner i klyftor), färska grönsaker (tomater, nödtorftigt skalad gurka) och ägg (hårdkokta men dock). Några bitar av höns som skiftade i rosa lämnade vi oätna, visa av Kajs fjolårssalmonella från Bangalore.

Vad drickat beträffar pimplade vi i oss te i kopiösa mängder. Nestlé har en hög marknadsandel i Tanzania, och vi drack även deras kakao (som var ulandstypiskt maskerad till “energidryck”). Ibland drack vi bara varmt, kokt vatten. Till detta kommer två-tre-fyra liter vatten på flaska under själva vandringarna.

Överraskningsvis var proportionen av vitt bröd, plättar, french toast och franskisar glädjande låg. Jag behövde sällan tacka nej. I stället fanns det ris, spagetti och helt ätliga såser. Ofta grönsaker, ibland fisk, ibland fågel. Aldrig rött kött. Nåväl, jag befarar att även de som gillar rött kött hade haft sina dubier med det tanzaniska röda köttet.

I jämförelse är matläget uselt här i Ameg Lodge i Moshi, där vi nu bor i väntan på hemflyget. Här varvas flottig mat med sötad mat och jag får kämpa för att hålla hungern stången. Servitriserna är dumma och lata. Raka motsatsen till Dolla i bergen.

Tack, Dolla, för den goda maten!

Jambo! Så hälsar man på varandra på swahili. Och det var det enda vi sade åt de allra flesta bärare vi mötte, både egna och andras. 

Att ha bärare låter dekadent. Bergsbestigare skall väl klara sig själva, kan man väl tycka? Klarade vi oss uppför Mt Blanc utan bärare skall det väl gå också vid Kilimandjaro?

Nej. Det går inte. Europeiska berg har en infrastruktur som Kilimandjaro saknar. I motsats till ett antal andra tyska ord har ordet “Transportseilbahn” inte upptagits i swahili. När man kommer till Refuge Gouter (på 3800 m just under toppen av Mt Blanc) är det bara att beställa sin spaghetti och att köpa litet vatten. Spaghetti och vatten behöver man på 3800 m höjd också i Third Cave längs med Rongairutten, men det är ens egna bärare som burit dit alltihop: Maten, vattnet, bränslet att värma maten med, sovtältet, mattältet, bord, stolar. 

Så tro inte att det går utan bärare. 

Å andra sidan: Njut av lyxen, då det engång är nödvändigt med bärare. Det är en äkta lyx att inte behöva bära sin egen sovpåse, eller de kläder som man behöver först någon dag senare när det är mycket kallare. Och det är mycket. Vi gick ofta i tunna byxor och en t-skjorta, medan dagen vi nådde toppen krävde fyra lager nedtill (exklusive korta kalsipper) och sex upptill. Sådant väger. 

Proportionerna av bärare per turist är otroliga. Till Mt Blanc hade vi tre Bergführer på nio bergsbestigare. För Kilimandjaro saknar vi överblicken, men räknar med en personal på cirkus femton personer för vår grupp om futtiga tre bergsbestigare. Alperna — 1:3, Kili — 5:1. Hojsigt!

Att bära är ingalunda bärarens enda uppgift. Att slå upp tälten och att packa ihop dem igen hör till de mest synliga övriga uppgifterna. Att laga mat hör till de mest uppskattade.

Vår kock gick under namnet Dolla och var en guldgruva. Han väckte oss på morgnarna med en het kopp te. Han bjöd på varma popcorn på eftermiddagarna. Och framför allt lagade han tre varma mål mat om dagen: Morgonmål, lunch och middag.

Vandrandet gav rikligt tid att tänka efter på både väsentligt och oväsentligt. En slutsats jag kom fram till är denna: Vore jag tanzanier, skulle jag gärna bli bärare. Man får en god fysisk kondition, och man får lära sig nytt av gästande utlänningar. Och jag misstänker att den tanzaniska ekonomin inte ger så många andra karriärmöjligheter, medan en bärare med flitigt arbete rätt enkelt kan avancera till en välbetald bergguide. 

En stor del av bärarna verkar dock uppleva arbetet enbart som ett nödvändigt ont. De flesta bärarna förblev en namnlös massa för oss. Anonymiteten var i högsta grad självpåtagen; förbrödningen kunde gott ta några steg vidare från det hittillsvarande utbytet av ett hjärtligt “Jambo!”.

Och uppenbarligen är bäraryrket fysiskt påfrestande. De flesta månaderna jobbar bärarna bara en enda vecka, någon gång två. Nåväl, själv bar jag inte på så mycket, men denna låga nyttjandegrad förvånade mig trots allt.

Så jag är tacksam över att vi fick förmånen att ha bärare. Jag är övertygad att bärare är en nödvändig lyx för Kilimandjarobestigare!

Kajs röda Tatonka-duffelväska (15 kg) förbereds för vägning före starten vid Rongai.

Att bestiga Kilimandjaro påminner väldigt mycket om lägren under armétiden i Finland. I Syndalen eller Rovajärvi är man ute. Man tältar. Man äter ute. Man uträttar behoven ute. Man är tidvis trött. Hjärnan befattar sig med de allra mest grundläggande mänskliga behoven. 

Medan jag vandrade tecknade jag ner några av de fysiologiska behov jag gick och grunnade på:

1. Syre. Farbror Maslow glömde syret. Men det gjorde inte jag, stegen före Gillman’s Point och uppe på kraterranden på Kilimandjaro på nästan sextusen meters höjd. Jag kände mig egentligen inte trött, även om jag vinglade värre än en berusad. Mest påfallande var att jag var andfådd. Den sammanlagda tiden för en inandning och den därpå följande utandningen var ungefär en sekund. Det här ger begreppet “flåsa” nya dimensioner. 
2. Värme. Gunillas park i Grankulla hör till de etablissemang som förfäktar tesen att det inte finns dåligt väder, bara dålig klädsel. Rätt har hon. Behovet av värme var ytterst grundläggande, både i tältet under frostnätter och nära Uhuru Peak på 5895 meters höjd, men jag slapp frysa. Tillräckligt mycket kläder gjorde susen.
3. Vila. Kroppslig vila och återhämtning behövdes med jämna mellanrum. Det här gällde både de korta pauserna under vandringarna, och de längre, då man kunde räta ut sig på tältplatsen. Skönt!
4. Sömn. Varenda natt utom den vi besteg toppen bjöd på minst åtta timmars sömn. När vi ätit middag vid halvåttatiden var det kolamörkt ute, så det fanns inte så mycket annat att göra än att sova. Och sovandet gick bra, förutöver att vi på höjder över 3500 m ibland vaknade och fick andas litet extra. Se behov nummer ett, “syre”.



5. Vatten. “Drick mycket” är bärarnas tipps nummer två, direkt efter “Pole, pole!” (gå långsamt). Men under vandringen i stekande sol 1000 höjdmeter ned från Gillman’s Point var mitt vatten slut, och kläderna dimensionerade efter den nattliga kylan. Törst!
6. Lättnad. Det finns två sorters trängande behov som gör sig påminda, det ena oftare, det andra mer sällan. När jag tänker på hur ofta konsekvensbehovet av “drick mycket” var det som sysselsatte min hjärna, slår det mig hur primitiv den mänskliga apparaten egentligen är. Det andra trängande behovet sköter även karlfolk i små skjul som sarkastiska Kilimandjarovandrare givit namnet “Internet Café”. Odören är bedövande, och jag är glad att jag bara en enda dag behövde tre visiter. Jag besparar mina eventuella läsare närmare detaljer.



7. Föda. Hungriga blev vi, men för maten hade jag oroat mig mycket mer än vad som behövdes. De gavs ris, nudlar, färsk frukt, soppor. Mättande, och förenligt med mina egna rigida kostvanor.
8. Samhörighet. Jag hade förmånen att få resa med min son. Detta var en stor tillgång. Delad glädje är dubbel glädje, och delning av vedermödor minskar dem. Och sannerligen var omsorgen om min avkomma ofta det som sysselsatte min hjärna. Det kändes rätt, och mycket ädlare än tanken på följderna av överdimensionerat vattendrickande.
9. Fortplantning. Liksom under arméns läger vandrar tankarna åt alla håll, speciellt om man är mätt och belåten och inte nedkyld, andfådd eller törstig. I motsats till arméns läger kan man ta med sig sällskap av motsatt kön till Kilimandjaro. Så var dock inte fallet för min del, ty min hustru är inte begiven på tältande och fysisk ansträngning.
10. Renlighet. Det är ingen slump att jag nämner renligheten sist. Ja, jag avskyr svettlukt och jag njuter av duschande. Men skam till sägandes led jag inte märkbart av att sätta renligheten på sparlåga under veckan. Rena strumpor och varmt vatten att skölja sig under armarna med, det räckte för att jag subjektivt skulle uppleva mig som tillräckligt ren för att må bra.

Nu är Kilimandjarolägret förbi, och jag sitter duschad och nyrakad i hotellrummet i Moshi i väntan på flyget hem till Europa. Jag har lovat mig själv att aktivt gläda mig åt rätt lufttryck, värme, müsli med banankvarg, sushi, dagliga varma duschar och min hustrus sällskap. Och en alldeles särskild tanke ägnar jag toalettstolen av porslin inom varmt gåhåll från sängen.

Ovanstående bild är arrangerad. Kaj behövde inte rullas ned på bår.

Jag är ingen hängiven tältare. Ej heller är jag någon inbiten motståndare till att övernatta i tält, om det skulle visa sig praktiskt och förmånligt. Därmed var dimensionen “tält eller bergsstuga” inte något väsentligt urvalskriterium för vårt val av tur till Kilimandjaro. Valet visade sig dock vara rätt, även om vi under vandringen mötte vana tältare som huttrade vid blotta tanken på att tälta i minusgrader och denna gång valt stugboende.

Låt mig dock först betona tältandets fördelar, då det gäller att ta hand om grundläggande fysiologiska behov i samband med en klättring.

1. Flexibiliteten. Vi hade inte kunnat välja vår rutt, Rongai, om vi inte tältat. Längs med Rongairutten saknas stugor.



2. Utsikten. Kanske det är samma fördel som “flexibilitet”, men visst uppskattade vi det vackra i att genast utanför tältfliken se fantastiska landskap.
3. Avskildheten. Vi fick vara ensamma för oss själva, och behövde inte vara sociala alla dygnets tjugofyra timmar.
4. Hygienen. Vi kom inte i beröring med andras efterlämnade smuts och ohyra, något som vid bestigningen av Mt Blanc ifjol gav Alexander huvudlöss i det mycket renare Frankrike. Stugorna såg ställvis direkt vämjeliga ut längs med huvudrutten Marangu, och mössen är betydligt enklare att hålla utanför tälten än utanför stugorna.
5. Maten. Vi fick äta i omedelbar närhet av vårt eget sovtält, och under goda hygieniska förhållanden. 

Det finns också endel punkter, där det åtminstone i fallet Kilimandjaro går på ett ut om man tältar eller inte.

1. Lättjan. Nej, vi behövde inte slå upp tälten själva. Det gjorde bärarna, och vårt tält var alltid färdigt uppslaget då vi kom fram till tältplatsen. Ja, detta kändes lyxigt.



2. Ordningen. Det var ju inte precis mycket plats man hade för att hålla reda på sina pinaler, men att vi hade något mindre plats än vi kanske haft i en stuga uppvägdes av att vi inte behövde riskera att blanda våra ägodelar med andras.
3. Morgontvagningen. Vi fick varje morgon var sitt tvättfat med varmt vatten, med vilket vi tvättade oss i ansiktet och under armarna. Det här gick lika bra med tält som utan.

Till sist kommer vi till tältandets topplista på nackdelar jämfört med stugliv, såsom vi såg det hela under denna resa:

1. Nattliga behov. Speciellt själva beslutsprocessen var oangenäm: Är trycket nu så stort, att jag skall kravla ut ur min sköna sovsäck, lägga på mig regnjackan till skydd för kylan (eller törhända regnet) utomhus, omtöcknad stappla till en för ändamålet avsedd plats, och uträtta mina bestyr? Därtill kommer att det ibland tog sin gilla tid att somna om efter uträttat ärende. Å andra sidan, när allt kommer omkring hade detta inte nödvändigtvis varit särdeles mycket bättre i en stuga.



2. Kylan. Visst hade vi sovsäckar som skulle tåla ett tvåsiffrigt antal minusgrader. Min innehöll 750 g dun, Alexanders 1000 g — och skillnaden härrörde sig bara av att Sport-Schuster inte råkade ha två stycken tusengrams på lager, i vår storlek. Men jag “frös just som en hund” under den första frostnatten på 3800 m höjd. Detta främst eftersom jag dumt nog trodde på reklamen och inte klädde på mig tillräckligt. Efter detta paltade jag på mig lagervis de kommande nätterna, och frös egentligen inte alls ens på 4800 m höjd i ymnigt snöfall.
3. Smutsen. Må så vara att tältande är mer hygieniskt än stugliv i Kilitrakten, men visst var man ändå ordentligt smutsig — speciellt om skorna. Alexander och jag klarade dock bra av att hålla den värsta smutsen stången.
4. Vätan. I Horombo på nedvägen regnade det. Ett skyfall utan like, med därtill hörande storm. Och visst var vi oroliga att få det vått, men DAV Summit Clubs Fjällräven-tält höll tätt och torrt utan inskränkningar. Den enda gången vi fick det vått i tältet var när Alexander spillde dricksvatten. 

På det hela taget rekommenderar jag därmed tältande å det varmaste. Värmen i sovpåsen gjorde att jag (alla nätter utom den första) egentligen sov minst lika gott som hemma i sängen. Att vrida och vända mig och fundera huruvida tiden var mogen för att uträtta mina behov var den främsta minuspunkten, men ofta belönades jag av en fantastisk stjärnhimmel. Och att tälta med bärare gav lyxkant på tillvaron: De slog upp tälten, och väckte oss på morgonen med var sin kopp te. Varmt och skönt!