En finlandssvensk i Bayern :: Kaj Arnö

Kaj: “Asanti!” (”Tack!”)
Dolla: “Karibu!” (”Varsågod!” — ordagrant “Välkommen!”)
Alexander: “Asanti!”
Dolla: “Karibu!”

Denna ordväxling upprepade sig flera gånger vid varje måltid Dolla O Mpuru serverade oss när vi besteg Kilimandjaro. 

Till morgonmål vankades det gröt. Porridge. Riktigt gott, och fullständigt förenligt med Kajs matvanor. Inte kan jag ju hoppas på müsli med banankvarg heller. 

Före lunch och middag stod Dolla utanför tältet med en kaffepanna och ett tvättfat. Kaffepannan (modell gammelmormors kopparkanna men i billigare material) innehöll varmt vatten, som vi fick skölja händerna i. Verkligt bra för hygienen, och för den subjektiva upplevelsen av renlighet.

Och sannerligen klarade vi oss utan magåkommor. Alexander räknar detta som en av Dollas allra främsta förtjänster. Inget magont, inga magpiller, ingen diarré. Asanti, Dolla!

Att magåkommorna lyste med sin frånvaro är desto mer beaktansvärt i och med att vi åt rikligt med färsk frukt (ananas, vattenmelon, mango, banan, apelsiner i klyftor), färska grönsaker (tomater, nödtorftigt skalad gurka) och ägg (hårdkokta men dock). Några bitar av höns som skiftade i rosa lämnade vi oätna, visa av Kajs fjolårssalmonella från Bangalore.

Vad drickat beträffar pimplade vi i oss te i kopiösa mängder. Nestlé har en hög marknadsandel i Tanzania, och vi drack även deras kakao (som var ulandstypiskt maskerad till “energidryck”). Ibland drack vi bara varmt, kokt vatten. Till detta kommer två-tre-fyra liter vatten på flaska under själva vandringarna.

Överraskningsvis var proportionen av vitt bröd, plättar, french toast och franskisar glädjande låg. Jag behövde sällan tacka nej. I stället fanns det ris, spagetti och helt ätliga såser. Ofta grönsaker, ibland fisk, ibland fågel. Aldrig rött kött. Nåväl, jag befarar att även de som gillar rött kött hade haft sina dubier med det tanzaniska röda köttet.

I jämförelse är matläget uselt här i Ameg Lodge i Moshi, där vi nu bor i väntan på hemflyget. Här varvas flottig mat med sötad mat och jag får kämpa för att hålla hungern stången. Servitriserna är dumma och lata. Raka motsatsen till Dolla i bergen.

Tack, Dolla, för den goda maten!

Jambo! Så hälsar man på varandra på swahili. Och det var det enda vi sade åt de allra flesta bärare vi mötte, både egna och andras. 

Att ha bärare låter dekadent. Bergsbestigare skall väl klara sig själva, kan man väl tycka? Klarade vi oss uppför Mt Blanc utan bärare skall det väl gå också vid Kilimandjaro?

Nej. Det går inte. Europeiska berg har en infrastruktur som Kilimandjaro saknar. I motsats till ett antal andra tyska ord har ordet “Transportseilbahn” inte upptagits i swahili. När man kommer till Refuge Gouter (på 3800 m just under toppen av Mt Blanc) är det bara att beställa sin spaghetti och att köpa litet vatten. Spaghetti och vatten behöver man på 3800 m höjd också i Third Cave längs med Rongairutten, men det är ens egna bärare som burit dit alltihop: Maten, vattnet, bränslet att värma maten med, sovtältet, mattältet, bord, stolar. 

Så tro inte att det går utan bärare. 

Å andra sidan: Njut av lyxen, då det engång är nödvändigt med bärare. Det är en äkta lyx att inte behöva bära sin egen sovpåse, eller de kläder som man behöver först någon dag senare när det är mycket kallare. Och det är mycket. Vi gick ofta i tunna byxor och en t-skjorta, medan dagen vi nådde toppen krävde fyra lager nedtill (exklusive korta kalsipper) och sex upptill. Sådant väger. 

Proportionerna av bärare per turist är otroliga. Till Mt Blanc hade vi tre Bergführer på nio bergsbestigare. För Kilimandjaro saknar vi överblicken, men räknar med en personal på cirkus femton personer för vår grupp om futtiga tre bergsbestigare. Alperna — 1:3, Kili — 5:1. Hojsigt!

Att bära är ingalunda bärarens enda uppgift. Att slå upp tälten och att packa ihop dem igen hör till de mest synliga övriga uppgifterna. Att laga mat hör till de mest uppskattade.

Vår kock gick under namnet Dolla och var en guldgruva. Han väckte oss på morgnarna med en het kopp te. Han bjöd på varma popcorn på eftermiddagarna. Och framför allt lagade han tre varma mål mat om dagen: Morgonmål, lunch och middag.

Vandrandet gav rikligt tid att tänka efter på både väsentligt och oväsentligt. En slutsats jag kom fram till är denna: Vore jag tanzanier, skulle jag gärna bli bärare. Man får en god fysisk kondition, och man får lära sig nytt av gästande utlänningar. Och jag misstänker att den tanzaniska ekonomin inte ger så många andra karriärmöjligheter, medan en bärare med flitigt arbete rätt enkelt kan avancera till en välbetald bergguide. 

En stor del av bärarna verkar dock uppleva arbetet enbart som ett nödvändigt ont. De flesta bärarna förblev en namnlös massa för oss. Anonymiteten var i högsta grad självpåtagen; förbrödningen kunde gott ta några steg vidare från det hittillsvarande utbytet av ett hjärtligt “Jambo!”.

Och uppenbarligen är bäraryrket fysiskt påfrestande. De flesta månaderna jobbar bärarna bara en enda vecka, någon gång två. Nåväl, själv bar jag inte på så mycket, men denna låga nyttjandegrad förvånade mig trots allt.

Så jag är tacksam över att vi fick förmånen att ha bärare. Jag är övertygad att bärare är en nödvändig lyx för Kilimandjarobestigare!

Kajs röda Tatonka-duffelväska (15 kg) förbereds för vägning före starten vid Rongai.