Igår var det taklagsöl på Furuvik, med drygt tjugo inbjudna gäster. Taket på Furuvik är i och för sig drygt hundra år gammalt, men det finns andra nya hus vars tak uppstått först i år. Nedan talet jag höll, samt ett antal trevliga fotografier av min gamla kollega och vän Duleepa Wijayawardhana (”Dups” är lättare att minnas).
Taklagsölstal 9.12.2009
Välkomna på taklagsöl till Furuvik!
Tere tulemast minu sarikapeole!
Tervetuloa Furuvikin harjakaisiin!
–
Jag kommer att säga några ord om Furuvik, både om byggnadsskedet och om framtiden. Och eftersom alla här inte är svenskar så blir det estniska och finska också, men litet olika på de olika språken. Det blir en dryg kvart timme; sedan är vi klara för en liten rundvandring och till sist något att äta och dricka.
Kõigepealt räägin ma mõne sõnaga Furuvikust - nii ehitusest kui ka tulevikuplaanidest. Ja kuna kõik siin ei ole eestlased, siis räägin ma selle jutu maha ka rootsi ja soome keeles, küll väikeste variatsioonidega. Kogu see värk võtab aega umbes viisteist minutit, peale mida teeme väikse tiiru ja ma näitan teile elamist. Ilmselt teate te sellest majast siin rohkem kui mina, aga teretulnud kaasa olete sellegipoolest.
Aion kertoa muutaman sanan Furuvikistä, sekä rakennusvaiheesta että tulevaisuudesta. Ja koska kaikki täällä eivät ole suomenkielisiä, niin sekaan tulee myös ruotsia ja eestiä, ja vähän eri tekstiä eri kielillä. Runsaan vartin jälkeen olemme valmiita pikku kiertokävelylle ja sitten saamme jotakin syötävää ja juotavaa.
–
Nåja, låt oss börja. Jag får börja med att tacka Jocke Enckell för att han var diplomatisk nog att försynt påpeka att det hör till med ett taklagsöl när man bygger. Själv har jag aldrig byggt förut så jag får skylla min taktlöshet på det. Och jag är glad att se så många av er här, på Furuvik, som mina föräldrar Käthe och Åke Arnö köpte 1983. Vi hade varit regelbundet i Nagu sedan 1970 då vi ärvde Björkkulla på Ernholm efter min fars moster Olga Järvinen. Och går man omkring på begravningsplatsen i Nagu hittar man inte bara mina föräldrar och Olga, utan en hel del andra förfäder. Min farfar och farmor är båda uppvuxna på Högsar, farfar på Kulasperä, farmor på Kamskal. Därför har vi en hel del släkt här i Nagu, och därför var det klart för mig att jag ville hålla kvar Furuvik då min mor 2004 flyttade bort till Lovisa, när huset började förfalla.
Husets förfall blev en svårhanterlig sak. Jag har som sagt aldrig byggt förut, och har tummen mitt i handen. Därför var det klart att min mor frågade min småkusin Benita Färms son Janne om hjälp, för först gällde det att skruva fast en planka som hade lossnat på övre balkongen i november 2003. Det visade sig att plankan var murken och balkongen fallfärdig. Egentligen var hela huset fallfärdigt. Golven sneda. Fönstren drog. Trappan till övre våningen var så smal och trång att man, när någon hade dött på vinden på 1930-talet, inte kunde bära ned personen i en kista. Så när jag ville göra övre våningen beboelig blev det till att börja med att bredda trappan. Och då behövde man ju en ritning. Och för sådant behöver man en arkitekt. Och då berättade Janne om Aaro Söderlund.
Aaro berättade att huset är byggt i jugendstil. Jaha. Och vad det nu sedan skall betyda? Snirklorna på huset hade min far målat över i gult, och de borde i stället framhävas i vitt. Via Bångens, en av husets många ägare och de som ägde huset just före oss, visade det sig att övre balkongen förut haft ett högt torn. Och att det funnits taklyktor bredvid tornet, alltså små utstående fönster som liksom tornet måste tas ned 1966 på grund av vattenskador. Om jag hade förstått jugendstilen bättre då vi ansökte om bygglov hade tornet kanske funnits idag, men jag tyckte det såg ut som en verkligt ful häxhatt så det blev ogjort.
Följande steg blev att fundera på vad som skulle hända med uthusbyggnaderna. Det fanns ett gammalt lider som mina föräldrar bad Jannes far Affe att bygga 1983, och i ett annat hörn fanns en förfallen bastu som vår familj aldrig eldat i. Om jag någonsin skulle renovera eller bygga om dessa hus, så fanns det dock ett problem, nämligen att de var byggda alldeles vid tomtgränsen. Kanske tomten kunde utvidgas? Diskussioner med grannen, Nagu församling, gav vid handen att så kunde ske. Nu har jag just betalat andra raten på ett trettioårigt arrende, och jag är verkligen glad att vi kunnat flytta de nya husen, Arkivet och Gästhuset, en bit utanför den egna tomten. Och så har Aivar ramat in hela härligheten med ett staket.
För att vi inte skall stå här alltför länge pratar jag mer om byggandet på finska. Men om framtiden vill jag ändå säga några ord först. Och det är fyra saker som jag vill ta fram.
För det första är Furuvik ett ställe att vila själen. Här skall jag tillbringa mer och mer tid, fastän jag tillsvidare bor i München. Ofta har jag med barnen, och ibland till och med min hustru. Alexander har ju redan haft förmånen att få gå i skriftskola här i Nagu. Och här har jag nästan alla mina jordiska ägodelar, böcker, mappar, papper, tavlor, minnessaker. Och Börjes fisk på gåavstånd!
För det andra är Furuvik ett ställe att umgås med vänner. Då tänker jag först på mina närmsta studiekompisar från Tekniska högskolan i Helsingfors, och två av dem är faktiskt grannar här i Nagu: Ralf Wahlsten på Biskopsö, och Mårten Mickos på Anisor. Ralf brukar bjuda in gänget varje midsommar och det vill jag inte konkurrera med, utan startar en ny tradition kring Forneldarnas natt i augusti. Men jag tänker också på alla andra vänner och bekanta, tidigare arbetskolleger, och vänner och grannar här i Nagu.
För det tredje är Furuvik baspunkten för Runnismen, löpandets religion. Det är min egen lilla världsreligion där det handlar om att dyrka kroppsligt välbefinnande. Jag brukar springa maraton för Nagu IF, och Möviken runt är min favoritlöpsträcka som jag springer var och varannan dag när jag är här. Och hit bjuder jag förstås in andra likasinnade. Paddla och simma kan man ju också här.
För det fjärde har Furuvik blivit till en estetisk upplevelse. Jag gillar fotografering av natur och arkitektur och speciellt porträtt, och tänker så småningom börja med en webbsida som jag kallar för Vardagsesteten. Den handlar om att uppskatta det vackra i livet under vardagen och inte bara på muséer. Jag hoppas kunna bjuda in fotografer och modeller till Furuvik som får bli kuliss för fotona. Och nästa sommar på Nagu Kammarmusikfestival tänkte jag vara värd för artisterna och låta dem bo här, för musik är ju också estetiskt.
Jag tackar er alla för att ni var och en bidragit till att göra Furuvik möjligt och hoppas att fortsätta umgås med er alla i tecknen av de fyra nyss nämnda aktiviteterna!
Aga nüüd siis eestikeelse osa juurde. Alustuseks võin ma kohe öelda, et ma olen väga rahul selle töö kvaliteediga, mis te siin teinud olete. Piisab ainult veidi ringi vaadata ja näeb, miks on põhjust headmeelt tunda. Kui ma oma sõpradele-tuttavatele ütlen, et eestlased ehitavad mu vana ja uut maja, siis esimene reaktsioon on tavaliselt: “aah, hea odav tööjõud jah”. Aga minu vastus sellele on: “ei, hind on sama või kõrgemgi mis soomlastel, aga ka kvaliteet on kõrgem”. Ja ma loodan, et see jutt levib ka juba vaikselt. Igal juhul - ma olen tõeliselt tänulik Teile tehtud töö eest ja tahan teid kõiki tänada. Janek ja Robert Kalda, Argo Põder, Ahto Peips, Oliver Hermes, Taavi Tamm, Urmas Hamburg, Mariann ja Aivar Joonas — suured tänud tehtud töö eest! See on olnud üks tore koostöö. Ma ei jõua kõiki häid asju üles lugeda, aga lubage mul nimetada ühte kohta ja ühte üllatust. Koht on “Sigurdskällaren” - ma usun, et hetkel kõige ägedam täiskelder Lõuna-Soomes oma müüri-, puu- ja sepatööga. Ja neist kõigist paljudest üllatustest positiivsem oli see, et mulle sattusid siia Vene rahvusest elektrikud, kes tegid väga head tööd. Sest Rootsi keeles on lausa ütlus “vene moodi tehtud“, kui tahetakse öelda, et see üle paari päeva küll ühes tükis ei püsi. Huvitav, et ma niimoodi eestlaste kaudu teada saan, et professionaalsed venelased on olemas - ma arvasin, et nende ampluaa on kirjandus, filmid, kunst ja muusika!
Järgnevalt räägiks ma neist asjadest, mis siin juhtuma hakkavad - neid on suures piires neli tükki.
Kõigepealt, saab see kohaks, kus ma hakkan üksi ja oma lastega aega veetma. Ja mõnikord isegi naisega ka! Siin saab olema lõviosa mu raamatutest, arhiividest, asjadest.
Teiseks, see saab kohaks, kus ma hakkan kohtuma suurema osaga oma sõpradest - olgu nad siis Soomest või mujalt. Ma saan nad vabalt siia kutsuda, kuna siin on nüüd ruumi olla ja magada päris mitmele perekonnale korraga.
Kolmandaks, see saab mu jooksuasjade peakorteriks Soomes. Mõned ilmselt juba teavad, et ma olen asutamas Runismi - jooksu-usku. Ja siin saan ma kohtuma ja koos jooksma teiste kaasusklastega. Aga sama hea on siin ujuda, jalgratta või kanuuga sõita.
Viimaseks, neljandaks - siin saan ma pühenduda “ilusatele asjadele elus” - pildistamisele, filmile, kirjutamisele. Mul on idee panna püsti veebileht nimega “Igapäevane esteetika” ja ma plaanin Furuvikku kasutada ilusa asupaigana portreepiltideks. Võib-olla kutsun isegi teised fotograafid siia. Järgmisel suvel on mul Aaro Söderlundi ideel põhinev plaan siin majutada umbes tosinkonda Nagu Kammermuusikafestivali osalejatest.
Ma loodan, et kõik hooned on varsti täiesti valmis. Ja loodetavasti kohtun ma paljudega teist ka tulevikus mõne selle eelneva kontekstis - isegi siis, kui ehitusega asjad ühel pool on.
Kiitos että olette tulleet tänne Furuvikin harjakaisiin! Rakennustyöt tässä eivät ole olleet helppoja. Vaikeuksia on ollut monenlaisia. Olen rakentamisessa ensikertalainen. Talo on yli sata vuotta vanha. Ammattitaitoisen työporukan löytäminen on ollut vaikeata. Mutta onneksi viime vuonna Aaro löysi Aivarin, joka on itse toteuttanut suuren osan ison talon viimeistelystä ja tuonut tänne myös Janekin porukan, joka on toteuttanut Arkiston, Vierastalon ja Autokappelin. Kaupanpäälliseksi (vaikka ne nyt eivät aivan ilmaisia olleetkaan) myös maakellari Sigurdskällaren ja Sophian puukoija. Rakentaminen ja yhteistyö on ollut erittäin opettavaista! Aaro on kouluttanut esteettistä silmää, mikä sinänsä on aika kallis operaatio mutta joka myös antaa tyydytystä. Jocke on varmistanut hyvän rakennustavan noudattamista. Ja Aivar kumppaneineen on miettinyt yksityiskohtia ja tehnyt niistä taidekappaleita.
Jocke on myös jakanut laajaa yhteysverkkoaan, joista mainitsisin tänään kolme. Ensinnäkin Paattimaakarit, jotka ovat laatineet arkiston kalusteet. Toiseksi Maarit Niinimäki, joka on hoitanut tämän päivän järjestelyt Eija Lamsijärven kanssa ja jonka ansiosta minulla on syytä olettaa, että täällä on jatkossakin siistiä. Ja kolmanneksi Havupiha, eli Jukka Uotila sekä hänen kivikova kumppaninsa Mikko Kaerla. Yhdessä Saaristen ja Aivarin kanssa Furuvikin piha on nyt aivan toisenlainen kuin olin voinut kuvitellakaan. Olen lopputuloksesta hyvin kiitollinen.
Lopuksi muutama sana Furuvikin tulevaisuudesta, tarkemmin sanottuna neljä kohtaa.
Ensiksi, Furuvik on paikka jossa sielu lepää. Aion viettää yhä enemmän aikaa täällä, vaikka asunkin Münchenissä. Usein lapset tulevat mukaan, joskus jopa vaimokin. Ja täällä minulla on melkein kaikki maallinen omaisuuteni, kirjat, mapit, paperit, taulut, muistoesineet. Ja Börjen kala kävelyetäisyydellä!
Toiseksi, Furuvik on paikka jossa voi tavata ystäviä. Ajattelen opiskelukavereita, joista hyvä ystäväni Ralf on Biskopsöllä kävelyetäisyydellä. Nyt voin kutsua ystäviä myös yön yli, kun kerran on vierashuone ja vierastalokin.
Kolmanneksi, Furuvik on Runnismin päämaja. Juoksun uskonto palvoo ruumiin hyvinvointia. Tästä on hyvä juosta Möviken runt joko yksin tai kavereiden kanssa, mennä uimaan tai melomaan.
Neljänneksi, Furuvikistä on tullut esteettinen elämys. Pidän valokuvauksesta, luonnon ja arkkitehtuurin kuvaamisesta ja erityisesti portrettikuvauksesta. Tällöin Furuvik on mainio kulissi. Mietin perustanko webbisivun “Jokapäivän esteetikko” jossa aiheena on kauneuden esille tuominen arkeen. Ja ensi kesällä Furuvik on isäntänä Nauvon kamarimusiikkifestivaalin artisteille, onhan musiikkikin esteettistä.
Kiitän teitä kaikkia siitä, että olette mahdollistaneet tämän ja toivon kahta asiaa. Ensiksi, että kaikki rakennukset kohta ovat kokonaan valmiit. Ja toiseksi, että voidaan jatkaa seurustelua vuosien mittaan näissä juuri mainituissa merkeissä!
Siinä se — nyt mennään pikku kävelylle ja sitten voidaan syödä ja juoda.
–
Ja ongi kõik! Lähme nüüd vaatame veidi ringi ja siis ootavad meid söök-jook.
–
Det var det! Nu blir det rundvandring och sedan en liten bit mat och dryck.
För ett år sedan, i början av januari 2009, skrev jag en blogginlaga med rubriken “
Denna kolumn ingår i Forum för ekonomi och teknik nr 12 2009, som utkommer 21.12.2009.
Kommentarer